Dag 8
Ett ögonblick
Oj jisses, ett ögonblick? När man har massa som man kan skriva om! Men för att välja ett så väljer jag när jag fick reda på att jag skulle få åka till England i 1 år.
När jag började gymnasiet så var min plan att när jag slutat gymnasiet så skall jag åka iväg som au-pair i antingen England eller USA! Men när jag slutade gymnasiet så hade den tanken runnit av mig. Jag jobbade lite inom äldreomsorgen, resten av tiden gick jag arbetslös. Men i somras när Ida och Emma frågade mig om jag ville åka till England och vara au-pair för ett år nappade jag direkt. Jag skickade mail till familjen och berättade om mig själv och att jag hörde att dom ville ha en ny au-pair. Dom svarade och sedan så ringde dom och vi pratade på telefon, aldrig i hela mitt liv så har jag varit så nervös som när Annica ringde mig. Sedan så gick det ett litet tag innan hon ringde igen, den här gången så ringde hon för att säga att jag var välkommen till deras familj i England. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som då! Det ögonblicket när hon säger det, kommer jag för alltid att minnas, glädjen!
Men jag måste skriva om ett ögonblick till, när jag hade min avskedsfest för mina vänner innan jag åkte hit. Vi åt tacos, hade det super trevligt och tänkte inte alls på att jag skulle vara borta i 1 år. Sedan när alla hade gått så bröt jag ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät. För det var då jag verkligen insåg att jag kommer inte se dom på ett helt år. Ett helt år är lång tid att vara ifrån sina älskade vänner som man umgåtts med tätt hela tiden! Jag saknar dom så in i norden mycket och jag hoppas att dom saknar mig också! ;)
Ni är saknade!
Oj jisses, ett ögonblick? När man har massa som man kan skriva om! Men för att välja ett så väljer jag när jag fick reda på att jag skulle få åka till England i 1 år.
När jag började gymnasiet så var min plan att när jag slutat gymnasiet så skall jag åka iväg som au-pair i antingen England eller USA! Men när jag slutade gymnasiet så hade den tanken runnit av mig. Jag jobbade lite inom äldreomsorgen, resten av tiden gick jag arbetslös. Men i somras när Ida och Emma frågade mig om jag ville åka till England och vara au-pair för ett år nappade jag direkt. Jag skickade mail till familjen och berättade om mig själv och att jag hörde att dom ville ha en ny au-pair. Dom svarade och sedan så ringde dom och vi pratade på telefon, aldrig i hela mitt liv så har jag varit så nervös som när Annica ringde mig. Sedan så gick det ett litet tag innan hon ringde igen, den här gången så ringde hon för att säga att jag var välkommen till deras familj i England. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som då! Det ögonblicket när hon säger det, kommer jag för alltid att minnas, glädjen!
Men jag måste skriva om ett ögonblick till, när jag hade min avskedsfest för mina vänner innan jag åkte hit. Vi åt tacos, hade det super trevligt och tänkte inte alls på att jag skulle vara borta i 1 år. Sedan när alla hade gått så bröt jag ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät. För det var då jag verkligen insåg att jag kommer inte se dom på ett helt år. Ett helt år är lång tid att vara ifrån sina älskade vänner som man umgåtts med tätt hela tiden! Jag saknar dom så in i norden mycket och jag hoppas att dom saknar mig också! ;)
Ni är saknade!
Kommentarer
Trackback
